• Blogg

2018 > 05

 
 
 
 
 
 
 
Vi jämför oss ofta med andra – kollegor, vänner, syskon och grannar till exempel. Avundskänslorna följer ofta tätt efter. Stimulerande avundsjuka kan inspirera oss att förbättra vårt eget liv, men avunden kan också dränera oss på massor av energi. När vi känner oss förfördelade, ledsna och irriterade på grund av det vi anser oss ha rätt till, visar vi ofta våra värsta sidor.
 
Eftersom avund är ”skämmigt” så vill vi sällan tillstå att vi är avundsjuka. Och de egenskaper vi inte vill tillstå att vi äger börjar leva sitt eget liv inom oss. Den destruktiva avunden förbrukar stora mängder psykisk energi, och gör också att vårt omdöme förvrängs. Ofta har den rötter långt tillbaks i livet, inte sällan från vår barndom. Ett yngre syskon kan till exempel vara avundsjukt på det äldre, något som kan sitta i hela livet om det inte erkänts och bearbetats.  
 
Men vi kan välja att använda avunden positivt, som en spegel av oss själva. Vi kan fråga oss: Vad kan jag lära mig av den här upplevelsen? Varför känner jag mig så liten, så underlägsen? Vad är det egentligen jag skulle vilja ha? Vad längtar jag efter? Vilket behov inom mig behöver jag tillfredställa?  Genom att ta för vana att ställa oss dessa frågor och söka kärnan i avunden när den dyker upp, minskar också skammen för att vi har dessa känslor. Vi kan då använda avunden som en positiv drivkraft och en väg till ökad självkännedom.
 
Hur det står till med styrkan av vår självkänsla visar sig ofta på sättet vi reagerar på avundsjuka. Har vi insett att vi alla är olika, att vi alla gör så gott vi kan, utifrån olika startpunkter får avunden inte heller så tärande effekt på oss. I en artikel jag skrev för några år sedan, apropå hur vi agerar och reagerar på sociala medier, ställde jag frågan: ”Är bieffekten av närvaron på de olika sociala medieplattformarna att vi, utan att vara medvetna om det, avslöjas och avslöjar i en ständigt aktiv självkännedomspegel ?” 

Oavsett graden av egentlig sanningshalt i alla lyckosamma bedyranden och häftiga statusar på sociala medier, så kommer vi inte ifrån att även denna exponering visar på huruvida vi är benägna att glädjas med andra i deras upplevelser och framgångar, eller om det vi läser utgör en trigger till den egna dåliga självkänslan. Att face:a spegelns avslöjanden och ta dessa reaktioner som en motivation till att bygga självkänslan ännu starkare, kan utgöra ännu en vinst i vår personliga utveckling.
Så - uppamma ditt mod – och spegla dig i din avund! 

Läs hela inlägget »
images-1 images-1









 
Många av oss har med oss präglingar om att det anses fel att visa ilska. En del kanske har vuxit upp i familjer där minsta problem utlöste raseri. Att hitta ett schysst och balanserat förhållningssätt till ilskan är inte helt lätt.
 
Men om vi lär oss att erkänna ilskan, att ta den till oss slipper vi rikta den åt fel håll där den inte hör hemma. Den positiva sidan med ilskan är att vi har möjlighet att utöva en kontroll och sätta gränser. Så länge den inte är kränkande eller våldsam kan ilskan vara en sund och givande reaktion. Det avgörande är - såklart! - vad vi gör med den. 
 
Så här skriver Elisabeth Kübler-Ross i sin bok ”Döden är livsviktig”: 
”Våra föräldrar skulle behöva lära sig att den naturliga vreden bara varar i femton sekunder. Sen är det över och barnet är redo att gå vidare. Men om han inte får lov att vara arg och, ännu värre om han får smisk, tillsägelser eller andra bestraffningar, löper han risken att bli en Hitler, en liten eller stor Hitler, full av raseri, hämndkänslor och hat. Världen är full av dem. Och jag använder just det ordet för det finns en Hitler inom oss alla. En mini-Hitler eller en maxi-Hitler.”
 
Så klokt. Och egentligen… – så enkelt det borde vara. Men då behöver vi förstå att alla känslor bör välkomnas, och att de i varje känsla finns en guidning, ett varningssystem som enbart vill oss väl. Slutar vi kriga mot vår ilska har vi dess-utom mycket lättare att hitta den konstruktiva sidan av den. Vi kan välja att vara raka och tydliga med vad vi vill. 
 
Går vi och bär på återhållen vrede under en lång tid kan vi vara säkra på att de kommer att påverka oss negativt både fysiskt och psykiskt och leda till ohälsa. Det blir en ständigt pågående inre stress som förr eller senare tar överhanden och detonerar. 

Elisabeth Kübler –Ross påstod också att hon inte trodde på begreppet utbrändhet. Det hon menade var att utbrändhet istället handlade om ”unfinished business”. Mycket av dessa ”oavslutade affärer” och oavslutade problem som vi inte bara har med andra utan också med oss själva, tror jag definitivt är kopplad till just undertryckt, icke erkänd ilska som aldrig hanterats konstruktivt och just därför tömmer oss alla på massor av energi. 
Vreden är inte enbart ett odjur – det är bara en känsla. Välkomna den – också!
Läs hela inlägget »

2018 > 05

 
 
 
 
 
 
 
Vi jämför oss ofta med andra – kollegor, vänner, syskon och grannar till exempel. Avundskänslorna följer ofta tätt efter. Stimulerande avundsjuka kan inspirera oss att förbättra vårt eget liv, men avunden kan också dränera oss på massor av energi. När vi känner oss förfördelade, ledsna och irriterade på grund av det vi anser oss ha rätt till, visar vi ofta våra värsta sidor.
 
Eftersom avund är ”skämmigt” så vill vi sällan tillstå att vi är avundsjuka. Och de egenskaper vi inte vill tillstå att vi äger börjar leva sitt eget liv inom oss. Den destruktiva avunden förbrukar stora mängder psykisk energi, och gör också att vårt omdöme förvrängs. Ofta har den rötter långt tillbaks i livet, inte sällan från vår barndom. Ett yngre syskon kan till exempel vara avundsjukt på det äldre, något som kan sitta i hela livet om det inte erkänts och bearbetats.  
 
Men vi kan välja att använda avunden positivt, som en spegel av oss själva. Vi kan fråga oss: Vad kan jag lära mig av den här upplevelsen? Varför känner jag mig så liten, så underlägsen? Vad är det egentligen jag skulle vilja ha? Vad längtar jag efter? Vilket behov inom mig behöver jag tillfredställa?  Genom att ta för vana att ställa oss dessa frågor och söka kärnan i avunden när den dyker upp, minskar också skammen för att vi har dessa känslor. Vi kan då använda avunden som en positiv drivkraft och en väg till ökad självkännedom.
 
Hur det står till med styrkan av vår självkänsla visar sig ofta på sättet vi reagerar på avundsjuka. Har vi insett att vi alla är olika, att vi alla gör så gott vi kan, utifrån olika startpunkter får avunden inte heller så tärande effekt på oss. I en artikel jag skrev för några år sedan, apropå hur vi agerar och reagerar på sociala medier, ställde jag frågan: ”Är bieffekten av närvaron på de olika sociala medieplattformarna att vi, utan att vara medvetna om det, avslöjas och avslöjar i en ständigt aktiv självkännedomspegel ?” 

Oavsett graden av egentlig sanningshalt i alla lyckosamma bedyranden och häftiga statusar på sociala medier, så kommer vi inte ifrån att även denna exponering visar på huruvida vi är benägna att glädjas med andra i deras upplevelser och framgångar, eller om det vi läser utgör en trigger till den egna dåliga självkänslan. Att face:a spegelns avslöjanden och ta dessa reaktioner som en motivation till att bygga självkänslan ännu starkare, kan utgöra ännu en vinst i vår personliga utveckling.
Så - uppamma ditt mod – och spegla dig i din avund! 

Läs hela inlägget »
images-1 images-1









 
Många av oss har med oss präglingar om att det anses fel att visa ilska. En del kanske har vuxit upp i familjer där minsta problem utlöste raseri. Att hitta ett schysst och balanserat förhållningssätt till ilskan är inte helt lätt.
 
Men om vi lär oss att erkänna ilskan, att ta den till oss slipper vi rikta den åt fel håll där den inte hör hemma. Den positiva sidan med ilskan är att vi har möjlighet att utöva en kontroll och sätta gränser. Så länge den inte är kränkande eller våldsam kan ilskan vara en sund och givande reaktion. Det avgörande är - såklart! - vad vi gör med den. 
 
Så här skriver Elisabeth Kübler-Ross i sin bok ”Döden är livsviktig”: 
”Våra föräldrar skulle behöva lära sig att den naturliga vreden bara varar i femton sekunder. Sen är det över och barnet är redo att gå vidare. Men om han inte får lov att vara arg och, ännu värre om han får smisk, tillsägelser eller andra bestraffningar, löper han risken att bli en Hitler, en liten eller stor Hitler, full av raseri, hämndkänslor och hat. Världen är full av dem. Och jag använder just det ordet för det finns en Hitler inom oss alla. En mini-Hitler eller en maxi-Hitler.”
 
Så klokt. Och egentligen… – så enkelt det borde vara. Men då behöver vi förstå att alla känslor bör välkomnas, och att de i varje känsla finns en guidning, ett varningssystem som enbart vill oss väl. Slutar vi kriga mot vår ilska har vi dess-utom mycket lättare att hitta den konstruktiva sidan av den. Vi kan välja att vara raka och tydliga med vad vi vill. 
 
Går vi och bär på återhållen vrede under en lång tid kan vi vara säkra på att de kommer att påverka oss negativt både fysiskt och psykiskt och leda till ohälsa. Det blir en ständigt pågående inre stress som förr eller senare tar överhanden och detonerar. 

Elisabeth Kübler –Ross påstod också att hon inte trodde på begreppet utbrändhet. Det hon menade var att utbrändhet istället handlade om ”unfinished business”. Mycket av dessa ”oavslutade affärer” och oavslutade problem som vi inte bara har med andra utan också med oss själva, tror jag definitivt är kopplad till just undertryckt, icke erkänd ilska som aldrig hanterats konstruktivt och just därför tömmer oss alla på massor av energi. 
Vreden är inte enbart ett odjur – det är bara en känsla. Välkomna den – också!
Läs hela inlägget »

2018 > 05

 
 
 
 
 
 
 
Vi jämför oss ofta med andra – kollegor, vänner, syskon och grannar till exempel. Avundskänslorna följer ofta tätt efter. Stimulerande avundsjuka kan inspirera oss att förbättra vårt eget liv, men avunden kan också dränera oss på massor av energi. När vi känner oss förfördelade, ledsna och irriterade på grund av det vi anser oss ha rätt till, visar vi ofta våra värsta sidor.
 
Eftersom avund är ”skämmigt” så vill vi sällan tillstå att vi är avundsjuka. Och de egenskaper vi inte vill tillstå att vi äger börjar leva sitt eget liv inom oss. Den destruktiva avunden förbrukar stora mängder psykisk energi, och gör också att vårt omdöme förvrängs. Ofta har den rötter långt tillbaks i livet, inte sällan från vår barndom. Ett yngre syskon kan till exempel vara avundsjukt på det äldre, något som kan sitta i hela livet om det inte erkänts och bearbetats.  
 
Men vi kan välja att använda avunden positivt, som en spegel av oss själva. Vi kan fråga oss: Vad kan jag lära mig av den här upplevelsen? Varför känner jag mig så liten, så underlägsen? Vad är det egentligen jag skulle vilja ha? Vad längtar jag efter? Vilket behov inom mig behöver jag tillfredställa?  Genom att ta för vana att ställa oss dessa frågor och söka kärnan i avunden när den dyker upp, minskar också skammen för att vi har dessa känslor. Vi kan då använda avunden som en positiv drivkraft och en väg till ökad självkännedom.
 
Hur det står till med styrkan av vår självkänsla visar sig ofta på sättet vi reagerar på avundsjuka. Har vi insett att vi alla är olika, att vi alla gör så gott vi kan, utifrån olika startpunkter får avunden inte heller så tärande effekt på oss. I en artikel jag skrev för några år sedan, apropå hur vi agerar och reagerar på sociala medier, ställde jag frågan: ”Är bieffekten av närvaron på de olika sociala medieplattformarna att vi, utan att vara medvetna om det, avslöjas och avslöjar i en ständigt aktiv självkännedomspegel ?” 

Oavsett graden av egentlig sanningshalt i alla lyckosamma bedyranden och häftiga statusar på sociala medier, så kommer vi inte ifrån att även denna exponering visar på huruvida vi är benägna att glädjas med andra i deras upplevelser och framgångar, eller om det vi läser utgör en trigger till den egna dåliga självkänslan. Att face:a spegelns avslöjanden och ta dessa reaktioner som en motivation till att bygga självkänslan ännu starkare, kan utgöra ännu en vinst i vår personliga utveckling.
Så - uppamma ditt mod – och spegla dig i din avund! 

Läs hela inlägget »
images-1 images-1









 
Många av oss har med oss präglingar om att det anses fel att visa ilska. En del kanske har vuxit upp i familjer där minsta problem utlöste raseri. Att hitta ett schysst och balanserat förhållningssätt till ilskan är inte helt lätt.
 
Men om vi lär oss att erkänna ilskan, att ta den till oss slipper vi rikta den åt fel håll där den inte hör hemma. Den positiva sidan med ilskan är att vi har möjlighet att utöva en kontroll och sätta gränser. Så länge den inte är kränkande eller våldsam kan ilskan vara en sund och givande reaktion. Det avgörande är - såklart! - vad vi gör med den. 
 
Så här skriver Elisabeth Kübler-Ross i sin bok ”Döden är livsviktig”: 
”Våra föräldrar skulle behöva lära sig att den naturliga vreden bara varar i femton sekunder. Sen är det över och barnet är redo att gå vidare. Men om han inte får lov att vara arg och, ännu värre om han får smisk, tillsägelser eller andra bestraffningar, löper han risken att bli en Hitler, en liten eller stor Hitler, full av raseri, hämndkänslor och hat. Världen är full av dem. Och jag använder just det ordet för det finns en Hitler inom oss alla. En mini-Hitler eller en maxi-Hitler.”
 
Så klokt. Och egentligen… – så enkelt det borde vara. Men då behöver vi förstå att alla känslor bör välkomnas, och att de i varje känsla finns en guidning, ett varningssystem som enbart vill oss väl. Slutar vi kriga mot vår ilska har vi dess-utom mycket lättare att hitta den konstruktiva sidan av den. Vi kan välja att vara raka och tydliga med vad vi vill. 
 
Går vi och bär på återhållen vrede under en lång tid kan vi vara säkra på att de kommer att påverka oss negativt både fysiskt och psykiskt och leda till ohälsa. Det blir en ständigt pågående inre stress som förr eller senare tar överhanden och detonerar. 

Elisabeth Kübler –Ross påstod också att hon inte trodde på begreppet utbrändhet. Det hon menade var att utbrändhet istället handlade om ”unfinished business”. Mycket av dessa ”oavslutade affärer” och oavslutade problem som vi inte bara har med andra utan också med oss själva, tror jag definitivt är kopplad till just undertryckt, icke erkänd ilska som aldrig hanterats konstruktivt och just därför tömmer oss alla på massor av energi. 
Vreden är inte enbart ett odjur – det är bara en känsla. Välkomna den – också!
Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter